Reflexioner om yttrandefrihet och yttrandemonopol

Alla diskussioner som nu följer på terroristdåden i Paris i januari 2015 ger retorikforskare deras ojämförligt största möjlighet hittills att med exempel dels visa vad vi kan göra med språket dels vad språket gör med oss. Ty äkta retorikanalys kräver allsidig granskning och saklig distansering utan ”för-givet-tagna uppfattningar” från det som anförs. 

Det skriver här kreaprenören José L Ramírez, svensk samhällsplanerare och retoriker, född i Madrid 1935.

"Varför inte?"

Jag har alltid känt stor beundran för den finska vanan att fråga ”Varför inte?” när man konfronteras med en uppfattning.

Att bara fråga ”varför?” öppnar väg för en egocentrisk hållning som följer av mönstret  ”antingen eller”, vilket  ofta utesluter såväl ett ”varken eller” som ett ”både och”. Att reducera sakkunskap till ”sant eller falskt” med en tolkning av ordet ”eller” som uteslutningskonjunktion (dvs som disjunktion) skapar oreda och dogmatism. Det är inte utan anledning som personer som skall vittna inför domstol uppmanas att säga ”sanningen, hela sanningen och ingenting annat än sanningen”.

Det svenska yttrandemonopolet

Ty också ”att tala sanning” är tvetydigt. Två motsatta uppfattningar kan nämligen båda strida mot sanningen. Att visa att motståndaren har fel är inget bevis på att man själv har rätt.

Och detta är just vad debatten om den islamistiska terrorismen exemplifierar. Kritik mot terrorismen tolkas lättvindigt som ”försvar av yttrandefriheten”.  Det handlar visserligen om försvaret av ”någras” yttrandefrihet, men inte av ”var och ens” yttrandefrihet.

Det som i Västerlandet och inte minst i Sverige kallas yttrandefrihet, handlar i själva verket om ”yttrandemonopol”. Att reaktionen mot kritik och förlöjligande av muslimernas världsbild kan leda till terrorhandlingar, är givetvis något vi måste bekämpa med alla medel. Men det handlar då om att bekämpa ”våld”, inte om att kämpa för ”yttrandefrihet”.

Den s.k. yttrandefriheten handlar egentligen om ”yttrandemöjlighet” som förutsätter ”yttrandeförmåga” och som i vårt svenska samhälle i mångt och mycket innebär ”yttrandemonopol”. Den fria opinionsspridningen gäller främst massmediernas representanter. Den som har bestämmanderätt över vad som godkänns för publicering, tar sig också rätt att själv bestämma vad som inte godkänns.

Åsiktsterrorism

Man brukar tala om media som den ”tredje statsmakten” vid sidan om den politiska och den juridiska makten. 

Men när en politiskt förtroendevald, som i detta exempel en socialdemokratisk ledamot i riksdagens kulturutskott, försvarar beslutet att behålla den kontroversiella TV-avgiften och använder ”yttrandefriheten” som motiv, visar det att personen saknar elementär urskillningsförmåga och egentligen borde betraktas som en åsiktsterrorist. Det visar samtidigt också på behovet att politiskt förtroendevalda borde genomgå retorisk utbildning, om det nu inte vore för att ”Retorik” av många felaktigt betraktas som ”konsten att övertyga”.

Rätt och ansvar

Idag är "språklig" aggressivitet på ”nätet” och nedsättande omdömen om andra, även anonyma sådana, vanligen förekommande.

Men man behöver inte vara aggressiv i sitt språk för att få inlägg borttagna. Det räcker, att det inte passar publicisten. Ännu mer inskränkande för det fria ordet är, när man får artiklar avvisade av den som "äger" en hemsida eller ett program. Man avvisar då (öppet) inte personen, utan inlägget, ofta med hänvisning till att utrymmet är begränsat.

Personer som i någon mån är offentliga får uttalanden smygcensurerade och tillåts inte försvara sin åsikt mot offentliggjorda anklagelser eller smutsspridning.

Man kan inte låta bli att fördöma brutala angrepp mot kritiska eller förolämpande uttalanden i ord och bild. Yttranderätten handlar om "ord mot ord", men inte om att överskrida beteendenormer. Den som provocerar med nedsättande kommentarer, karikatyrer eller dylikt kan inte hänvisa till yttrandefriheten som försvar för vad som helst. Obehagliga uttalanden eller publiceringar kan både kräva, men också tillåta, ett motsägande yttrande i normala former, men man kan inte åberopa "yttranderätten" i största allmänhet, och därmed blunda för ansvaret för sina sakliga eller kränkande åsikter.

Yttranderätt och provokationsrätt sammanfaller inte utan vidare. Den andres fel befriar oss inte från vårt eget fel, även om den andres fått gränslösa proportioner. Yttranderätten motsvaras av självrannsakan och balans. Att förolämpa en annan ger inte vederbörande rätt att hämnas och begå våld, men det ursäktar heller inte förolämpningen. Yttranderätt får således inte tolkas som rätt att undgå ansvar för vad som yttrats.