Krigsförbrytare eller hedersmedborgare?
Tysk krigsförbrytare koras till nationens hjälte! Denna skamlösa händelse avslöjas av Göran Rosenberg, författare och journalist, i sin senaste bok “ETT KORT UPPEHÅLL på vägen från Auschwitz”.
Göran Rosenberg visar Tysklands rätta ansikte
Boken är delvis självbiografisk. Lille Göran följer sin far Davids öde - från ghettot i polska Lódz till utrotningslägret Auschwitz. Den tyska krigsindustrins nöd räddar emellertid fadern. Istället för i gaskammaren hamnar han 1944 hos Firma Büssing i Braunschweig som slavarbetare - en nödlösning. Där tillverkade man lastbilar för kriget.
En underavdelning till koncentrationslägret flyttades till Büssing-fabriken, vars chef Rudolf Egger behandlade de judiska slavarbetarna något bättre än SS.
Självklart ville den allmänna åklagaren i Braunschweig ställa Egger inför domstol efter kriget 1945. Men efter två års velande hit och dit beslutade man att slavarbetet vid Büssing inte skulle läggas fram för någon domstol. I stället utnämndes Rudolf Egger till ordförande i Braunschweigs industrihandelskammare och 1953 till stadens hedersmedborgare. Ytterligare något år senare fick Egger delstatsregeringens tillstånd att lägga Büssing till sitt efternamn för sina insatser i nationens tjänst.
Dessförinnan hade man i Nürnberg dömt nazismens ledare till döden eller till livstids fängelse. “De största fiskarna” fick dö men inte deras lydiga undersåtar, “de små fiskarna”. Dessa friades bakom kulisserna. Därmed visar Göran Rosenberg Tysklands rätta ansikte efter kriget. Landet, åtminstone Västtyskland, har hittills skickigt spelat rollen som “ångerfull botgörare”. Ett hyckleri och ett spel för gallerierna, som även har lurat Imre Kertész, den ungerske Nobelpristagaren i litteratur.
En hedervärd nödlösning?
Kertész, som idag föredrar att bo i Berlin, fördömer Ungern och dess öppet rasistiska attityd bland annat genom det högerpopulistiska partiet Jobbik. Kertész avskyr sitt gamla hemland, som inte visar någon ånger för sina krigsbrott, men blundar samtidigt för tyskarnas skenhelighet - trots att Göran Rosenberg framhåller:
Vägen från Auschwitz är kantad av smaklös oblyghet á lá Egger-Büssing. I Tyskland får du lära känna människor, som först säger sig varken ha sett eller hört någonting och i varje fall inte haft med saken att göra. Men sedan tycker du säkert det är märkligt att det finns en tysk, som ägnar flera år av sitt liv att kartlägga just David Rosenberg och hans kamraters väg till och från Auschwitz. Och som dessutom samvetsgrant ville utforska staden Braunschweigs industrihistoria, och som då inte kunde undgå att stöta på det historiska slavarbetet.
Göran Rosenberg syftar förstås på forskaren Karl Liedke, vars spår han följer. Karl Liedke var född 1941 i Warsawa, som yngste son till en etniskt tysk far och etniskt polsk mor. Och hans far var både polsk och tysk soldat, men modern ville inte svara på frågan om vilken uniform fadern bar under kriget. Då väcktes Karls nyfikenhet i efterkrigs-Polen.
När Karl så småningom blev industriekonom och fick arbete vid ett historievetenskapligt sällskap i Braunschweig blev han inspirerad att utforska stadens industrihistoria. Och då uppenbarade sig slavarbetet under kriget - för en icke jude. Med spänning följer vi Görans beskrivning av Karl Liedkes forskning.
Judarna från Auschwitz är en nödlösning eftersom judarna har förts till Auschwitz för att dödas. Men nöden hade ingen lag och i september 1944 är nöden i den tyska krigsindustrin som störst. Under den svartfeta röken från krematorieskorstenarna står ingenjör Pfänder och ekonomidirektör Scholmeyer från Firma Büssing i Braunschweig och väljer och vrakar bland de ännu arbetsföra judar, som just inlevererats från det likviderade ghettot i Lódz.
I utforskningen av staden Braunschweigs industrihistoria var det svårt att gå förbi den formella utkvitteringen från Auschwitz av 1000-1200 judar från ghettot i Lódz för slavarbete i Firma Büssings lastbilsfabrik.
Karl Liedke gick inte förbi någonting, i synnerhet inte en verksamhet som denna, synlig och känd för alla invånare i staden Braunschweig.
David Rosenbergs väg från Auschwitz har därmed fått sin omutlige och outtröttlige utforskare. Liedike utforskade hur David & Co valdes ut, hur de behandlades, hur de överlevde, hur de transporterades vidare och hur de i förekommande fall dog.
Han utforskade också tystnaden efteråt. I december 1945 utredde tysk polis under den brittiska ockupationsmaktens överinseende slavverksamheten vid Büssings fabriker. Rudolf Egger, dåvarande högste chefen för Büssing, sade sig då inte ha haft någon anledning att intressera sig för de höga dödstalen i Aussenlager Schillstrasse då citat "dödsfall i krig för det första inte är något uppseendeväckande och då för det andra detta inte var mitt ansvarsområde.”
Den 4 juli 1946 skickade den allmänna åklagaren i Braunschweig dr Staff en förfrågan till den brittiska ockupationsmyndigheten om huruvida polisanmälningen om Büssing ska läggas fram för en allierad ockupationsdomstol eller för en auktoriserad tysk domst ol. Efter nära två år, den 1 mars 1948, beslutade Krigsförbrytargruppen för nordvästra Europa, War Crime Group North West Europé, att utredningen om slavarbete vid Büssing inte ska läggas fram för någon domstol.
Fortsättningen har jag redan redovisat. Dock inte allt.
Nästan tio år senare, den 25 februari 1957 hävdade Firma Büssing Nutzkraftwagen GmbH i ett brev till en av de överlevande slavarbetarna från Unterkommando Vechelde - en man i Paris vid namn Henryk Kinas (som krävde ersättning för sin arbetsinsats i fabriken) - att Rudolf Egger-Büssing personligen såg till att fångarna fick mer mat och bättre kläder än vad SS-reglerna tillät och att han därvid utsatte sig för risken att gripas av de lokala SS-myndigheterna för misstankar om sabotage.
Ja, så stod det i brevet, som var undertecknat av Rudolf Egger-Büssing själv. Något skadestånd till Henryk Kinas var följaktligen inte att tänka på. Denne borde istället vara tacksam över företagsledningens djärva omsorger om hans välbefinnande låter man förstå.
1957 var tiden med andra ord mogen för Rudolf Egger-Büssing att oblygt kora sig till hjälte och välgörare.
En värld utan samvete
Rudolf Egger-Büssing och hans VD-kolleger inom den tyska krigsindustrin var således i egna och andras ögon välgörare för miljontals tvångsarbetare, som 1944 gick under benämningen civilarbetare. Och det var inte bara judar och polacker som blev civilarbetare. Undan för undan fylldes Tysklands fabriker av civilarbetare (= slavarbetare)från hela det tyskockuperade Europa.
På 1960-talet var dock allt detta redan glömt. Också Sverige bidrog till Büssings återuppbyggnadsarbete. SL i Stockholm köpte ett tag alla sina bussar från Rudolf Egger-Büssing. Och David Rosenberg, Görans pappa, som aldrig kunde glömma sin slavarbetartid i Braunschweig, begick självmord i Södertälje. Han kunde inte leva vidare i en värld, som saknade minne - och därmed samvete.
Imi Markos
PS
Hur kan Nobelpristagaren Imre Kertész i Berlin förbise historien med Egger-Büssing? Frågan innebär dock inte att jag accepterar Ungerns upprättelse av sina krigsförbrytare. Tvärtom! Jag har t ex svårt att godta alla statyer, som reses för den halvfasistiska exledaren Miklós Horthys ära. Visserligen ställdes han inte inför Nürnbergs domstol som krigsförbrytare, eftersom Stalin räddade honom, men han var likväl redan 1920 bland de första, som införde numerus clausus i Ungern, vilket betydde att de judiska elevernas antal kraftigt begränsades vid studier på högskolor och universitet. Jag efterlyser därför en nyanserad dubbelsyn (Horthy contra Egger-Büssing) hos alla yrkeskritiker. Och dit hör även Imre Kertész.
Och vad anser du själv kära läsare, undrar Imi Markos.