Perception à la Imi Markos

Konstnärlig frihet
- konst eller hyckleri?

Låt oss tala om den konstnärliga frihetens dilemma!

   Jag förstår inte hur  “konstnären” Lars Wilks kan påstå att han har avbildat Mohammed, Islams grundare, som rondellhund. Wilks har ju ingen aning om hur Mohammed såg ut när han levde. Inte heller vet han hur profeten såg ut efter dennes död, eftersom inom islam råder förbud för all form av avbildning av islams profeter. Det anses nämligen kunna leda till avgudadyrkan, dvs dyrkan av profeten i stället för av Gud, Allah.

   Och därför förstår jag ännu mindre muslimernas upprördhet över Wilks verk eftersom inte heller de vet hur Mohammed såg ut i verkligheten.

Bakgrunden

Wilks har mordhotats av den muslimiska världen för ett påhittat verk - Wilks “rondellhund”. Den kan egentligen föreställa alla muslimer, som bär namnet Mohammed. Det finns flera miljoner, som heter Mohammed i den islamska världen. Bland annat Mohammed Ali, alias Cassius Clay, världsmästare i tungviktsboxning. På honom finns det däremot tusentals fotografier.

Muslimerna har med andra ord tagit ställning emot Lars Wiks om någonting som inte existerar, dvs profetens utseende. De mest upprörda är till och med beredda att starta tredje världskriget för dessa låtsasteckningars skull. Detta förödande hot inkluderar även Jyllandspostens chefredaktör Kurt Westergaard, som var först med att publicera en fiktiv Mohammed-teckning i en serie, där profeten figurerar som terrorist.

Hur är det med den konstnärliga friheten egentligen

Vän av ordning i den muslimska sfären viskar emellertid i mitt öra så här:
  
“Vi är inte upprörda över profetens avbildning utan av nidbilden som hund och terrorist. Både orden hund och terrorist är förnedrande aforismer. Dessutom ingår hund i ett arabiskt svärord!”

Vi västerlänningar, som försvarar Wilks och Westergaard, replikerar självfallet direkt:
  
“Våra konstnärer får skapa vilka nidbilder de vill eftersom våra liberala och demokratiska samhällen tillåter konstnärlig frihet. Konstnärens frihet är helig hos oss!!”

“Sakta i backarna! Den var inte helig 1945-1946, då de första Nürnbergrättegångarna hölls,” protesterar de som kan sin historia, och de påpekar samtidigt: “Då dömdes nämligen Julius Streicher till döden med hängning för brott mot mänskligheten!”

Dömd för uppvigling

   Som chefredaktör för veckotidningen Der Stürmer under nazisttiden publicerade Julius Streicher en uppsjö tecknade nidbilder av judiska personer och profeten Moses. De avbildades i regel som groteskt fula, feta och giriga människor med kraftigt överdrivna ansiktsdrag - särskilt deras abnormt stora och krokiga näsor fick framträdande plats. Och längst ned på varje förstasida av Der Stürmer stod slagordet “Die Juden sind unser Unglück” (= Judarna är vår olycka).

   Naturligtvis försvarade även Julius Streicher teckningarna i Der Stürmer som “konstnärernas fria tolkningar”, men domarna köpte inte resonemanget. I stället ansåg de att Streicher genom sin tidning infekterat det tyska sinnet med antisemitismens virus och drivit det tyska folket till aktiv förföljelse av judar.

Nu kan både Wilks och Westergaard hävda att de varken vill infektera det svenska respektive danska folket med islamfientligt virus eller inspirera nordbor till aktiv förföljelse av mohammedaner. 

Detta förmildrande och korrekta motargument pareras däremot så här:
   “Likväl har både Wilks och Westergaard lett konstverkets betraktare resp. tidningens läsare i fel riktning. Muslimerna liknas vid smutsiga hundar och grymma terrorister - precis som Streicher avbildade judarna som giriga utsugare.”

Wilks och Westergaards avsikter är förmodligen inte onda, men effekten av deras konstnärliga frihet kan bli katastrofal genom att Nordens islamofobi asfalteras.

Michelangelos konstnärliga frihet

Förresten, judarna har alltid varit medvetna om möjligheten till snedtändning när det gäller religiösa frågor. Därför får judarna inte ens uttala Guds namn, som är Jehova på hebreiska. Det ersätts hela tiden med metaforer som “Herren”, “Skaparen” eller “Den alltid närvarande”.

Judiska rabbiner anser att den hyllade italienske konstnären Michelangelo gjorde ett grovt misstag när han avbildade Gud som en flygande vitskäggig man, som släpper Adams hand i skaparögonblicket… ! “Skapelsen av Adam”, heter fresken i Sixtinska kapellet i Rom.  

Sedan dess har den kristna världen inbillat sig att den osynliga guden, som är överallt närvarande, är en vit och skäggig gubbe, en mäktig man som styr världen. Därmed befästes de kristnas antifeministiska machosyn .

Tro inte ett ögonblick att Michelangelo & Co, högrenässansens mästare, var fria konstnärer. De skapade enligt påvarnas och Vatikanens riktlinje. Vilket inte var svårt, eftersom de själva var troende. I varje fall officiellt.

Det var självklart för dem att måla Jesus-barnet som en extra vit baby och Maria, Jesu eller Joshuas jordiska moder, som en vit, “germansk” madonna. Inte ett spår av Jiddische Mamme (Judisk mor) som hon i själva verket var. Och när Jesus så småningom stod inför den romerske domaren Pontius Pilatus, är han en reslig karl med ljusbrunt skägg och gyllenbrunt hår, helt i avsaknad av mörka, semitiska drag. Det är likadant med korsfästelsen. Endast brottslingarna Barabas och hans kompis, som omger Jesus, är mörka och svarthåriga, Men inte Jesus!

Men, Jesus var helt sannolikt i verkligheten en kortvuxen judisk man - liksom hans 12 apostlar, som naturligtvis också var judar. Vi får dock inte uppleva dem som sådana i den godkända och hyllade kristna konsten.

En icke hycklande konstnärlig frihet

Så sådde alltså Vatikanens lydiga konstnärer fröen för den nazistiska tidningen Der Stürmer.

Aposteln Tomas Tvivlaren utgör undantaget. Han seglade österut efter Jesu korsfästelse och grundade fyra kristna församlingar i Kerala, Indiens sydvästra delstat. Här köpte jag vi ett besök ett julkort “Maria med Jesus-barnet”. På kortet är både Maria och Jesus svarta som daliter (parias) - inte som ariska hinduer från norr.

En icke hycklande konstnärlig frihet med lokal prägel.

Imi Markos