INDIEN-brev 4
Nygamla segervindar blåser i Kerala!
Husbåten här en perfekt kombination av Morgondagen och Gårdagen.
Det är en mix, som gör Kerala unik inom turismen. Och det lär gälla också resten av Indien, som följer landsfadern Gandhis recept; FRAMTIDEN MÅSTE ALLTID HA STARKA OCH DJUPA RÖTTER I DET FÖRFLUTNA. Ett recept, som även dagens landsmoder Vandana Shiva bejakar.
Visserligen försöker många andra asiatiska länder följa denna föreskrift, men de är inte lika konsekventa som Indien i allmänhet och Kerala i synnerhet. Här anammas inte moderniteter och västerländska trender utan vidare. Här får i stället varje nyhet en indisk, dvs. hinduistisk stämpel innan den blir godkänd. Märk väl, hinduismen är inte enbart en religion, utan framförallt en livsstil med över 5000 år på nacken. Och en sådan tradition överger man inte för olika modenycker. Även en vetenskapligt dokumenterad innovation utifrån måste först bevisa sin hållbarhet och sedan anpassa sig till omgivningen…
Betrakta därför husbåten här ovan! Den är en av de många hundra båtar, som i sakta mak kryssar på Keralas 1500 km långa sötvattensystem av floder, sjöar och kanaler. Systemet kallas The Backwaters, som flyter parallellt med delstatens magnifika havskust av milslånga sandstränder och hisnande klippor.
Klassiska risbåtar blir lyxiga husbåtar
Husbåtens föregångare var en klassisk risbåt, som fraktade ris från de bördiga fälten, vilka än i dag bevattnas av vattensystemet. Risbåten blev dock utkonkurrerad av lastbilen som transportmedel under de senaste decennierna. Varpå de kreativa keraliterna gjorde om sina pittoreska risbåtar till lyxiga husbåtar för turister, som vill uppleva Backwaters genuina natur med gröna risfält, vackra palmskogar och charmiga byar på små öar och på smala strandremsor.
Båten, vars ”underkropp” är av metall, har nu fått en lokalt designad överbyggnad med vasstak och väggar av bambu, smakfullt hopbundna med rep av kokosnötsfibrer. Den har ett modernt utrustat kök i aktern och två lyxiga hytter i mittsektionen. Dessa har hotellrumsstandard med luftkonditionering och med separat utrymme för dusch och toalett. Dessutom finns en salong på styrbordsdäck med mat- och avkopplingsplats. Vilstolarna är furstliga.
Den öppna fören är kaptenens plats vid styrhjulet, som ibland sköts både av maskinisten och av kocken. I varje fall på M/S VIPIN, som min fru och jag hyrde.
Ljudlöst och långsamt gled vi förbi idylliska hus inbäddade i hibiskus och andra tropiska blommor. Husen har ofta både terrass och trappor ner till vattnet, där kvinnor tvättar kläder och barnen plaskar skrattande omkring i böljorna. Vi satt liksom på första parkett och kunde i närbild studera Backwaters speciella ”skärgårdsliv”. Flera hundra hus tar förresten emot turister numera. Och Homestay på Backwaters har blivit allt populärare.
Gamla rollerna överges…
Inför middagen på kvällen förtöjdes båten vid en liten ö, där kocken Manjumon V S Manjubhavan bor med sin fru och sina föräldrar. På ön finns familjens nybyggda hus och bakom huset syns familjens risfält, som numera är utarrenderat.
– Visserligen finns det idag små maskiner, som enkelt skördar riset, men det tar ändå 25 dagar att skörda, berättade kocken. Det är dock få som nuförtiden vill slita på fälten med tre skördar per år. Tidigare jobbade både min far och jag med ris, men vi har valt nya vägar i livet, liksom de flesta andra i trakten. Min far har blivit fiskare, jag ägnar mig åt turistnäringen med husbåten och min fru, som väntar vårt första barn, studerar till lärare i lokal hushållsekonomi.
Just det, folket på Backwaters balanserar globaliseringens effekter med lokal hushållsekonomi, enligt Vandana Shivas principer. Observera att riset, som kocken Manjumon serverade oss till fisk- och kötträtterna, var från arrendatorns risfält. Arrenden betalas delvis in natura. Kokosmjölken, som vi läskade oss med, var också från husets palmträdgård.
Så långt om det lokala ”motståndet”. I huset råder däremot globaliseringens landvinningar. Där finns fast telefoni, radio, TV med 72 kanaler och DVD-spelare.
– Och nu planerar vi köpa dator med Internet och e-post. De flesta på Backwaters är redan uppkopplade. Min fru ska ju i fortsättningen studera på distans och samtidigt ta hand om det nyfödda barnet tillsammans med min mor, förklarade den ambitiöse kocken på god engelska.
Klassklyftorna finns kvar?!
– Äger ni husbåten kollektivt? Jag menar, kaptenen, maskinisten och du?
– Nej! En husbåt kostar cirka 3500 pund ( ca.44 500 kr), svarade kocken. Det är en jättesumma för oss och vi har svårt att skrapa ihop så mycket pengar. Tänk på att genomsnittslönen är 5-6 000 rupies i månaden (endast 1 000 svenska kronor).
En programmerare inom IT-sektorn tjänar dock tio gånger mer. Det är mycket pengar i Kerala, där en kopp te bara kostar 5 rupies på en enklare servering, men det är fortfarande endast sex tusenlappar i svenska pengar även om en kopp te går på 25 kronor hos oss.
Med andra ord, för Manjumon & Co är det nästan omöjligt att göra en klassresa. Banklån? Går inte utan säkerhet. Risfältet och huset är skrivna på fadern, som visserligen kan gå i borgen för sonens eventuella investering, men som inte vill riskera sin ålderdom.
Den indiska författaren Arundhati Roy, som skrev den magiska romanen ”De små tingens Gud” (1998), är missnöjd med att kommunisterna CPI (M) i Kerala inte bekämpat klassklyftorna. Hon betonar:
”Marxisterna har hittills verkat inom ramen för detta samhälle utan att någonsin utmana klassklyftorna annat än skenbart.”
Hon avfärdar också marxisternas reformpolitik och deras relativt radikala jordreform, som enligt andra dramatiskt har förbättrat villkoren för den fattiga befolkningen.
Planering underifrån…
Nu har dock vänstern utarbetat en alternativ strategi för att lyfta Keralas ekonomi med direktdemokrati. I strategin, som är döpt till ”Peoples Campaign”, sker all planering underifrån. Kärnan i denna decentraliseringsreform är att de medel som tidigare kontrollerades på delstatsnivå delvis förts ut till lokal nivå och att varje lokal panchayat (= råd) upprättat en plan för hur pengarna ska användas. Sammantaget har 40 procent av delstatens investeringsbudget förts över till lokala panchayats - trots att partiets centralister anser att de flesta lokala panchayats styrs av den politiska oppositionen. De hoppas dock på konstruktiva debatter.
Den nya planeringen underifrån skissar redan på broar, småfabriker, sjukstugor, nya skolor, nybyggda grusvägar och lämpliga skogsområden, där plantager ska utvidgas.
I olika byar har arbetet fortskridit olika långt. Så här går arbetet till:
Först utformas en beskrivning av byns struktur. Därefter utarbetas en plan på bynivå, som sedan blir en del av en större plan på blocknivå och till sist på distriktsnivå. Visserligen sker själva besluten av lokala politiska företrädare, men arbetet med att ta fram planen äger rum på öppna möten för alla intresserade. Mer än tre miljoner människor i Kerala har deltagit i sådana möten.
Mänsklig välfärd!
Över hela delstaten har myndigheterna annonserat i tidningarna efter pensionärer som kan understödja lokala panchayats i genomförandet av olika projekt. Hittills har 5 000 pensionärer anmält sig och åtagit sig att arbeta gratis minst en dag i veckan. En inställning, som Per J Andersson, Vagabonds chefredaktör, sammanfattar så här: Kerala är kanske fattigt på materiellt välstånd, men rikt på mänsklig välfärd.
På distriktsnivå ordnas möten med de frivilliga aktivister, vilka har erfarenheter i att driva igenom kollektiva idéer. Det är bara att besöka Indian Coffee House i Trivandrum, där en stor skylt deklarerar ”Medlem i Indiska Kaffearbetares Kooperativa Samfällighet”. Det finns 28 sådana arbetarägda kaffehus runt om i Kerala.
Från kaféplantage till konditori! Onekligen en lång förädlingsprocess.
Kooperativets spiralformade kaffehus i Trivandrum är en arkitektonisk attraktion och en av huvudstadens stora dragplåster. Vilket bevisar att lokala och kollektiva initiativ underifrån kan mycket väl konkurrera med uppifrån dirigerade globala affärssatsningar typ USA: s Starbucks Coffee.
Glokala succéer
Kerala hoppas på flera sådana idéer som husbåtar på Backwaters och Indian Coffee House i framtiden. Inte nog med det! Keraliterna är övertygade om att dessa lokala satsningar även kan göra globala, glokala succéer. Eller vad sögs om Indian Coffee House á là Trivandrum i Stockholm eller i New York?
På tal om klassklyftor. Även Kerala har, liksom Indien för övrigt, en välmående medelklass, som utgör 40 procent av delstatens befolkning. Vi talar om cirka tio miljoner människor, som bor i flotta villor, omringade av palmträd – ibland farligt nära djungeln, som för tankarna till björnen Baloo och pantern Bagheera i filmen Djungelboken . Naturligtvis präglas villorna av hinduistisk sagoarkitektur. Inte ens medelklassen vill kopiera sina likar i väst.
De fattiga, som emellertid inte är utslagna i Kerala, lever också i traditionella, dock primitiva småhus, vars väggar och golv är av pressad kodynga och taken av korslagda palmblad. För dem gäller det att uthärda regnperioden. Annars är vädret behagligt och när vi åkte förbi kogödsellängorna vistades männen utanför husen på vägkanten och pratade obekymrat med varandra.
Kvinnorna, oavsett bakgrund, rika eller fattiga, har alltid snygga och färgstarka saris på sig. Även när de handlar på marknaden eller hämtar vatten från närmaste brunnen. Det västerländska modet har visserligen fått ett litet fotfäste i de större städerna, men det har svårt att erövra Kerala-kvinnornas hjärtan eller inte tillåts erövra dem. Personligen tror jag på det första alternativet. För även frigjorda politiker i TV-sändningar håller styvt på den hinduistiska stilen. Och modetidningarna som vänder sig till den liberaliserade medelklassen gör om de västerländska modetrenderna så att de får en hinduistisk touch. Även kristna och muslimer ser ut som hinduer.
Hemvävda produkter tar revansch
Till vår stora överraskning blev vi i Kerala inte förföljda av säljare, som ville pracka på oss kopior av västerländska märkesvaror; klockor, T-skirts, väskor etc. Här erbjöds uteslutande inhemska produkter, som gjorde shoppingen extra spännande. Vi kunde köpa hemvävda tyger, exempelvis med broderier och insydda pärlor och glasbitar. Och dessa vackra tyger förvandlas till kudd- och sängöverdrag, dukar och kläder.
Glöm inte att de indiska hemväverierna höll ju på att knäcka Storbritanniens ekonomi i början av 1700-talet, men när brittiska uppfinnare introducerade den mekaniska skytteln (1733) och den mekaniska spinningapparaten (1738) vände vinden. Indiens små manufakturer kunde inte längre konkurrera med britternas snabba och billiga industriproduktion och Indien hamnade hopplöst på efterkälken. Men nu är indierna åter tillbaka. Nu föredrar konsumenterna åter deras äkta och hemvävda tyger framför industrins fantasilösa serier och syntetiska material.
Apropå kläder! Enkelt sydda bomullskläder för 20-50 kronor per plagg finns att köpa överallt i Kerala. Min fru blev utöver klassisk sari särskilt förtjust i utbudet av choli (tajt blus), dupatta (stor sarimatchande sjal), salwar (pösiga byxor) och churidhar (byxor med tajta ben). Även färgstarka tygväskor lockade henne.
Kurta och dhoti fascinerar
Själv var jag intresserad av kurta (skjorta med Neru-krage). Annars var jag mest fascinerad av männens dhoti (ett stort tygstycke, som ibland släpps ner som kjol, men oftast dras upp som shorts utan bälte och annat hjälpmedel). Dhoti är det dominerande plagget för karlar över 20 år, medan tonårspojkar föredrar jeans. Det är det enda undantaget från den hinduistiska linjen.
Ibland kan dock denna beundransvärda lokala strävan gå för långt. Vilket kan skada turistnäringen. Det är inte roligt när man beställer italiensk pizza och den smakar curry. Eller ta rummens inredning på en 3-stjärningt hotell. Det finns inga stänger för hängare i klädskåpen. Det finns inte heller några krokar på badrumsväggen så att man kan hänga upp handdukar, morgonrockar eller badkläder. Varför?
Därför att vanliga keraliter inte har sådana kläder, som kräver klädhängare. Sina saris, cholis, duppattas och dhotis viker de ihop och lägger dem snyggt på skåpets hyllor eller på kuddar på golvet. De inhemska familjerna lever mer eller mindre på golvet och vissa hotellägare förväntar sig tydligen att även turisterna ska göra det.
Vi gjorde naturligtvis inte det. Jag hade en kavaj med mig och jag hängde den på gardinstången. Därmed inget ont sagt om delstatens 5-stjärniga hotell, som håller mycket hög klass. Där finns hängare!
Servicen på badstränderna släpar dock efter. Endast solparasoller kan man hyra i Varkala. Men möjlighet till annan sportaktivitet än simning finns inte. Man kan inte åka vattenskidor, paddla kanot, segla, dyka, spela volleyboll på stranden etc. Det går Inte ens att hyra surfingbrädor – trots att vågorna är jättestora. Att vattenslösande duschar lyser med sin frånvaro på stranden måste vi dock i dagsläget acceptera.
Yoga konkurrerar ut surfing
Nåja, bristen på service när det gäller västerländsk fysisk aktivitet kompenserar keraliterna med högklassig mental aktivitet. Överallt på klippan i Varkala erbjuds kurser i yoga och meditation plus ayurvedisk behandling. Den senare är Indiens traditionella läkekonst med olika typer av massage och har Kerala som centrum.
Det är dessa urgamla andliga källor, som fångar de västerländska turisterna . Och de som besöker Kerala avstår gärna från alla innehållslösa sportaktiviteter, som många gånger förstör den spirituella harmonin.
Imi Markos
Huvudredaktör Kreaprenör®